Yta
Livet rullar. Det är jobb, skola, snart praktik, nya rutiner ska sätta sig... Blä.
Tröstgandlade lite häromdagen. Varsin ny mugg till mig och gubben. Skitlöjligt men mannen är nöjd!
Jul
Kanske är det vädret, kanske är det vetskapen om att jag kommer vara ledig denna julen, vet inte men jag har börjat längta!!
Har precis klickat hem en sedan länge önskad ljusstake från G.Jensen. Den finns bland julartiklarna men kan stå framme året runt. Fanns lite rea på vackert pynt till granen så jag kunde bara inte motstå att ta hem ett par små dekorationer....
Den kommer bli så fin i köket!!
Driver runt
Semester. Lata dagar.
Mannen har satt in den andra garageporten, blev supersnyggt. Har beställt lampor, betalat men inga har kommit. Blåsta på nätet för första gången? Tur vi inte beställde "vill ha" lamporna utan mer humant i plånboken.
Umgås så gott vi hinner med vänner, igår tusenfryd i Norge, trevligt ställe för små och stora, Liten hamnade lite mitt emellan då hon ännu inte kommit upp i rätt höjd för värstingarna. Kompenserades dock upp av ett litet vattenland. Om hon är något element den tjejen så är det vatten! En härlig dag i solsken.
Idag och imorgon fokus på mellanflickan som fyller 17år idag! Hurra!!
Födelsedag
Märkligt detta att ha stora barn; plötsligt är den nyblivna 17-åringen inte i sängen på morgonen för skönsång och paket, nej, hon for iväg till jobbet kl sju i morse!
Självklart det bästa av allt, att tjejen har fått sitt första jobb och kämpar på, en lyx idag, att få det första, riktiga jobbet. Med riktig lön. En känsla att arbete lönar sig. Och hon gör det bra och jag är såååå stolt över henne.
Så jag har hissat flaggan, planerar bakning och så får vi fira denna duktiga tjej i eftermiddag i stället!
Sista kvällen
Gotland. Hur ska jag sammanfatta? En överskådlig ö med många dimensioner? Fantastiska små gränder och en känsla av en annan tid i Visby, oändliga slätter, borde blåsa jämnt men det gör det inte. En ö som stolt visar och delar med sig. Norsta auren. Magi. 
Årets premiärdopp i ett kalkbrott, en blå lagun, 
Naturen, all denna vallmo!!'
Solnedgång över stranden vid vår camping. Oslagbar.
Idag ett besök hos de viltgående russen som var nära utrotning 1910. På ofattbara 640 ha går de fritt, med daglig tillsyn och verkning x 3/år. 50 ston och årets hingst, lever med fölen i en tillvaro som de gjort sedan järnåldern. En otrolig kulturskatt!
Klappade om och myste med några av stona och fölen. Som sagt, viltgående, inte vilda. En fantastisk upplevelse
Idag ett besök hos de viltgående russen som var nära utrotning 1910. På ofattbara 640 ha går de fritt, med daglig tillsyn och verkning x 3/år. 50 ston och årets hingst, lever med fölen i en tillvaro som de gjort sedan järnåldern. En otrolig kulturskatt!
Klappade om och myste med några av stona och fölen. Som sagt, viltgående, inte vilda. En fantastisk upplevelse
Och ikväll, den obligatoriska förnedringen. Spöad i minigolf. Rolig bana och jag gjorde längsta skottet, över hela banan, studs på nästa och rakt in i buskarna. Inte ens det stilpoänget räckte, jag förlorade ändå. Även liten är bättre än mig numera.
Blå laguner och solsken
Gör Gotland kort och gott. Far runt men i varsam takt.
Tofta.
För fösta gången på tio år - den lilla människan ligger på stranden och läser en stund!! Haleluja-momentet de Lux.
I går Slite, blå lagunerna och Visby.
Idag toftastrand och en sen lunch i Klintehamn. Liten ville tillbringa em/kvällen på campingen så så fick det bli.
Tofta.
För fösta gången på tio år - den lilla människan ligger på stranden och läser en stund!! Haleluja-momentet de Lux.
Så vackert
En glasskiosk mellan här och där. Mitt i ingenstans.
Inser att det kan vara lätt hänt att hamna i meditativt tillstånd här på ön
Gotland
Fem timmar och redan lite betuttad. Då har jag ändå bara sett campingen, dess strandlinje och solnedgången. Utsikten är fantastisk från platsen husvagnen står på. Himlen blå och vackra stenar överallt. Imorgon ska vi ge oss iväg på utflykt. Var? Ingen aning!
Sista gången
Sista jobb-helgen på jag vet inte hur länge. Overkligt. Att ta jourer på den stora vårdcentralen i Karlstad bygger på frivillighet och framförallt - det behövs erfarenhet för att ens tänka på att jobba där. Så ikväll är det sista kvällspasset som sköterska på min avdelning. Det känns lite darrigt i hjärtat faktiskt. Som jag har älskat den där arbetsplatsen!! Så otroligt mycket jag har lärt mig där, och fortfarande lär jag där varje pass. Som jag också har slitit, upp i ottan, sent i säng. Nätter (jodå, visst har jag jobbat nätter och det tog nästan död på mig), helger och högtider. Högt tempo, skarpa lägen med koncentrationen på max och yrkeskunskapen längst ut i fingertoppen och räddat liv.
Så blir det sannolikt aldrig mer. Det är inte rock´n roll på samma sätt på en vårdcentral. Tror jag. Men kanske bränner det till där med ibland? Å andra sidan söker jag mig bort från hetsen, pipen, stressen, vårdplatsjakten, personalbristen, missnöjet, skiftgången och hoppas på mer energi här hemma.
Men ikväll således sista passet på golvet. Sista som syrra på min avdelning. Sista pillerburkarna, sista matbrickorna, sista god natt-sägningarna till patienterna. Sista överrapporteringen. Sista telemetriavläsningen. Sista allt som har med avdelning att göra. Sista passet med fantastiska kollegor.
Ta extrapass och gå in och jobba igen? Just nu känns det bara som ett enda stort nej. Jag ska göra slut med sjukhuset. Många och stora förändringar måste till om jag någonsin ska återgå dit.
Så jag kommer tassa runt och stryka bort mina egna tårar lite i smyg när ingen ser. Och med varm hand lämna min tjänst till någon annan. Förhoppningsvis till det jätteduktiga, nybakade sjuksköterskan som jag har förmånen att skola in det sista jag gör. Någon annan tar vid, någon som precis börjat brinna för akutvården. Så som jag förälskade mig i det en gång för så längesedan.
Imorgon har jag mottagning. Det känns jättebra för då kan jag glida ut genom dörren lite stillsamt. Utan att någon ser det. Någon som ska kramas och önskar lycka till och få mig att börja gråta för jag vet att jag kommer att sakna så in i helsike vissa dagar framöver.
Så blir det sannolikt aldrig mer. Det är inte rock´n roll på samma sätt på en vårdcentral. Tror jag. Men kanske bränner det till där med ibland? Å andra sidan söker jag mig bort från hetsen, pipen, stressen, vårdplatsjakten, personalbristen, missnöjet, skiftgången och hoppas på mer energi här hemma.
Men ikväll således sista passet på golvet. Sista som syrra på min avdelning. Sista pillerburkarna, sista matbrickorna, sista god natt-sägningarna till patienterna. Sista överrapporteringen. Sista telemetriavläsningen. Sista allt som har med avdelning att göra. Sista passet med fantastiska kollegor.
Ta extrapass och gå in och jobba igen? Just nu känns det bara som ett enda stort nej. Jag ska göra slut med sjukhuset. Många och stora förändringar måste till om jag någonsin ska återgå dit.
Så jag kommer tassa runt och stryka bort mina egna tårar lite i smyg när ingen ser. Och med varm hand lämna min tjänst till någon annan. Förhoppningsvis till det jätteduktiga, nybakade sjuksköterskan som jag har förmånen att skola in det sista jag gör. Någon annan tar vid, någon som precis börjat brinna för akutvården. Så som jag förälskade mig i det en gång för så längesedan.
Imorgon har jag mottagning. Det känns jättebra för då kan jag glida ut genom dörren lite stillsamt. Utan att någon ser det. Någon som ska kramas och önskar lycka till och få mig att börja gråta för jag vet att jag kommer att sakna så in i helsike vissa dagar framöver.
Längesen
Uppdatering det viktigaste.
* sommarlov, alla tentor är klara för min del. Frid i sinnet!
* 10 arbetspass kvar på nuvarande arbete, även 10 pass innan efterlängtad semester. Frid i sinnet!
* imorgon sommarlov för samtliga i familjen. Liten har fem (!) fritidsdagar kvar i si uppväxt - sen är det frid även med det.
Nu ledig dag och jag har gjort så många bra saker mellan 7-11 så nu ska jag inta ryggläge i solen. Frid!!
Den här är rätt go för övrigt. Till er som inte vill ge er själva eller kidsen socker eller syntetiskt sötningsmedel. Passerade i min hjärna som läsk.
Bra!
Nytt jobb
Jo, en viktig sak - jag ska lämna min gamla trygga avdelning och börja på den lokala vårdcentralen.
Den är så sann! Då ger individen upp och går. Tyvärr gör stora delar av den erfarna personalen det från sjukhuset nu och ledningen fattar inget?!
Skräckblandad förtjusning men att lämna det gamla är en nödvändighet. Sjukhuset faller och eftersom jag inte på något sätt är kapten så lämnar jag medan tid är.
Kaptenen däremot står fortsatt i media och hävdar att allt är bra inför den värmländska befolkningen. Och jag tror att de fortsatt litar på det, och inte på det vi på golvet säger.
Så jag räddar mig själv. Vill inte pga stress göra allvarligt fel där någon mister livet. Vill inte pga stress sitta mosad mot den berömda väggen som tack för att jag vänder ut och in på mig på varje arbetspass för att räcka till åt mina patienter.
Dessutom utan tack och där ledningen för varje år gör vår arbetsmiljö sämre. Senast - vi ska göra än mer helger för att få det att gå ihop. Det innebär lägsta möjliga bemanning veckans alla dagar. Aldrig resurser att ha sim stöttning. De föser med personalen som en hund föser runt fåren. Erfarenhet är inget värt, varken i lön eller med bättre villkor, lika för alla minsann. - Slutar du!?, säger chefen och ser frågande ut. - Kan jag göra något för att få dig att stanna?
Nej, inte längre. Det är för sent. Såg en bild på FB:
Den är så sann! Då ger individen upp och går. Tyvärr gör stora delar av den erfarna personalen det från sjukhuset nu och ledningen fattar inget?!
Så hamnade jag på en intervju.
- Vi vill ha dej! All din kunskap, den vill vi ha här! Du kommer bli ett så bra och viktigt komplement i vår arbetsgrupp.
I brevet med anställningsbeviset:
- Vi väntar på dig!
Jag. Mig. Personen vill de ha.
20 pass kvar. Sen kastar jag mig ut i det ovissa.
Wiiiiihiiiiii!!!
Liten paus
Ser att någon enstaka tapper och trogen kikar in men just nu saknas inspiration och tid för bloggen. Livet kräver sitt på många plan.
Kanske kommer den avslutas, bloggen.
Vi får se. Medan jag funderar står den nog här och tiger still.
Min löpning
Kanske undrar ni?
Fjärde rundan så började insidan vaden värka.
Blev så besviken och frustrerad att jag slutade springa, gå och träna. Suttit i soffan i fyra veckor.
Står på ruta ett fortfarande, eller kvar i boet rent av och vet inte om jag har lust att kasta tärningen igen.
Lördag
Mycket igång, på jobbet, med jobb, i trädgården, i skolan.
Vill mycket, orkar mindre.
Barnen. Denna ständiga källa till både glädje och oro. Tre stycken har vi. Så det finns material att ta av till både glädje och oro.
Känns som om min tillvaro är i sirap, allt sim ligger i händerna på någon annan stannar liksom där. "Nästa vecka kanske" är en fras som snart får mig att flippa ut.
Tänkte på det kl sju i morse. Det är nog alla år på akutavdeling. Finns inte ens en morgondag. Vi gör NU.
Grubblade lite om mitt framtida yrkesval. Kommer jag kunna vänja mig vid rutinprover? (Akuta prover- svar inom 1-2 timmar. Rutinprover - svar inom 1-2 veckor). Livet på en vårdcentral lockar så enormt samtidigt som jag säkert har svårt att greppa vilken enorm skillnad det är i arbetstakt.. Jag har bara varit en liten stund på praktik och jag har vänner som jobbar på vc. Dom är inte lata. Absolut inte. Men de har en till två patienter i taget. Patient avslutas innan man går hem. Pat ska inte äta, mobiliseras, läsa hjärtövervakning, rondas, få piller, injektioner, vårdplaneras, diskutera med massa anhöriga mm mm och så x 6 då.
På vårdcentral är det ett jämt flöde över dagen. Sen tar dagen slut och väntrummet blir tomt och personalen går hem. Känslan i det måste vara mäktig. Att inte lämna över sånt som inte hunnits med till någon annan.
De fördelarna kanske kan väga upp att det tar "lång tid" att få provsvar. Ett lugnare sätt att arbeta. Som kanske gör att det går att orka jobba fram till pensionen.
Så det är nog bra att fortsätta läsa. Även om det bitvis känns förvirrat att ha många olika bollar i luften på deltid. Snart är faktiskt 2/5 avklarade. Otroligt!
Premiär!!
20 min jogg utan avbrott! Startskottet på löpåret för frun i huset.
I juni ska jag klämma milen, målet är 55 min så jädrar vad jag måste ligga i. Sen kan jag lägga ner. Då har jag sprungit milen innan jag fyllde fyrtio OCH efter!
Smart va?
Har laddat ner en liten app som heter seven också. Sju minuter, 12 övningar a 30 sekunder, 10 sek "vila" bär man förbereder nästa övning. Behövs en golvyta och en stadig stol.
Jodå, två repetitioner med den så kan jag säga att det kändes både här och där i går. Idag körde jag igen efter min stillsamma jogg. Jobbigt i dag med. Och det är smart, 14 minuter har man faktiskt över. Kanske inte varje dag, tror på återhämtning men varannan är ju rimligt. Siktar på att orka fyra vändor om två månader. Vill ju kunna gå... Utfall tar hårt på rumpa och lår.
Men härligast ska det bli att smyga igång löpningen. Ska försöka att verkligen smyga. Vill inte få problem i är oxå med foten och underbenet. Tant är gammal nu och tål inte som förr och återhämtning tar längre tid. Sånt märks tydligt nu tycker jag. Inget jag har någon som helst ångest för men har i åtanke.
Nä.
Nu är det lite fredag för mig så ett liiitet glas rött ska jag unna mig som belöning för löprundan.
