Tröttsamt
Min mormor är på väg upp till morfar i himmelen. Unnar henne det och är inställd på det sedan länge, givetvis. Hon är årsrik, 95, hjärtsjuk och lite glömsk. Det ÄR ok att stämpla ut. Men hon kan inte riktigt bestämma sig när detta ska bli. I fredags trodde vi att det var dags. Icke. Två timmar senare satt gon på sängkanten, åt yoghurt och var nöjd med tillvaron. Idag. Okontaktbar nästan hela dagen. Regelbunden morfin.
Andningsuppehåll. Snabb hjärtrytm som inte riktigt gav fylliga pulsar ut i armen. Vaxblek hy.
Så skulle jag hjälp henne att ligga på sidan. Så tittar hon upp på mig och börjar prata. Med tanke på morfinet och Demensenärnära riktigt redig. Så jag sa ett glatt adjö och godnatt. Vi ses imorgon. Hon bad mig hälsa till mina här hemma.
Jag hoppas att detta blir vårt sista samtal. För det kändes så bra. Så gott och fint. Och för att detta sliter på mig, oss! Vill ju inte önska livet ur gumman men att se hur hon kämpar med varje andetag är påfrestande. Unnar henne att få lämna jorden lugnt och stilla.
Lilla mormor.
Finns ingen som du. Fast det kommer att göra ont i hjärtat när du går så vill jag att du ska känna att det är ok att du går nu. Upp till morfar. Han har väntat länge nu. 💕💕💕
Kommentarer
Trackback
